HemPortalKalenderVanliga frågorSökMedlemslistaAnvändargrupperBli medlemLogga in

Dela | 
 

 Klanhistoria: Morinthar

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Tintanië
Admin
avatar

Antal inlägg : 92
Join date : 09-01-20
Age : 25
Ort : Stockholm

InläggRubrik: Klanhistoria: Morinthar   ons jul 15, 2009 10:15 pm

Stjärnornas väktare, Morinthar, bildades som en utbrytning ur Tidens väktare, Maranwë. Detta är berättelsen om hur det gick till. Bland Maranwës alver fanns i de äldre dagar många mäktiga stridsledare. De var utpräglade taktiker som ägnade mycket av sin tid åt att bevaka och studera rörelserna hos de andra skogsvarelserna. Vid ett tillfälle, när det rådde ett mycket spänt läge mellan svartblod och mörkeralver, valde Maranwës att inte ta parti för något av folken, utan ställde sig utanför tvisten. Istället drog man sig undan från sin hembygd för att låta ödet ha sin gång. Anledningen till beslutet var att Maranwës stridsråd bedömde att ett krig mellan de två folken skulle släcka ut båda grupperingarna, vilket skulle skapa lugn åt alverna.

Så skulle säkert också ha varit om det inte vore för det som hände i avgörandets skälvande ögonblick, då en ny spelare trädde in i händelserna. Det var högresta, långlivade män som tågade ned från bergen för att strida på mörkeralvernas sida. Maranwës alver förundrades över dessa varelser för alverna kände inte till deras existens. Med människans intåg i händelserna drevs svartbloden snart tillbaka till grottorna ur vilka de var sprungna.

Så kom det sig att mörkeralver och människor tog kontroll över det område som bland alver gick under namnet Imloth, blommornas dal, och platsen blev sig aldrig mera lik. Många tårar har därefter fällts av Maranwës alver då de påmints om hur denna vackra plats förlorades och vissnade. Det var Írimë, en av Maranwës främsta ledargestalter, som vid denna tid sade:

- Jag är trött på att vandra genom ödets natt och lägga all min kraft på att hålla ljusfacklan vid liv. Tänk om det ljus jag söker inte går att finna utombords, utan endast inombords. Var stod Hildóriens skapelse för mig att läsa om? Hur skulle jag någonsin kunnat veta att människan hade vaknat i ett fjärran land? Istället för att söka efter en stjärna ska jag försöka verka som en sådan.

Morinthar, Stjärnornas väktare, grundades vid denna tid av Irimë och andra alver ur Maranwës klan. Klanens tog det som sin första uppgift att återta det land som man hade förlorat. Länge stred man därefter mot mörkeralv och människor i en utdragen, blodig konflikt som ödelade Imloth och förvandlade den till en karg och mörk plats. För detta gav Maranwë ett smeknamn till Morinthar – ”de svarta stjärnorna”. De delar av området som återtogs hämtade sig sakteliga under de otaliga solvarv som följde, men har aldrig blommat igen som i de äldre dagar.

Under det största kända slaget mellan alv och drow, de Tusen Tårarnas slag, var Morinthar den alvklan som var snabbast till handling. Man hann dock bara undsätta Apirë efter det att klanen redan hade decimerats kraftigt. Morinthars ingripande var dock avgörande för att Apairë inte skulle förgöras fullständigt.

Vid ett annat tillfälle var en alv ur Morinthars klan nära att ödelägga fredsförhandlingarna mellan alvklanen Istima och ett mäktigt dvärgarike. Morinthar benämner själva uppgörelsen som dårarnas allians, eftersom de två folken var svurna fiender. Ständiga sammandrabbningar hade under en lång tid orsakat stora förluster på båda sidor så konflikten var mycket infekterat.

För att visa sitt missnöje sägs det att någon ur Morinthar stal Seendets sten, en gåva från en av väktarna, från Istimas talare och kastade den i floden Limon. Otaliga ur klanen har därefter prisat detta tilltag för att man anser det vara en ren handling från en levande och kännande varelse. Det är sådant modigt och träffsäkert handlande som gör en stjärna som kan lysa upp natten.
Till överst på sidan Gå ner
Användarens profil http://eleriasskogsalver.forumotion.net
Gralysion
Morinthar
avatar

Antal inlägg : 12
Join date : 10-01-24
Age : 39
Ort : Skene

InläggRubrik: Morinthar – Mörkerdräpare / Ardas krigare   tis feb 16, 2010 12:16 am

Morinthar – Mörkerdräpare / Ardas krigare

Väktare: Ailëa den kvicktänkta- Stjärnornas väktarinna

Domäner: Handling, den ordnade striden, ihärdigheten.

Utmärkande egenskaper: Handlingskraftig, impulsiv, eldig,
passionerad, livfull, varm, glad, älskvärd, otålig, stolt,
självsäker, oresonlig, envis, reserverad, fördömande, intolerant (mot
varelser som vill andra ont och har mörka sinnen).



Han såg på sig själv när han svävade en bit över marken och kände hur
ljuset strömmade ut från bröstet. Han såg på omgivningarna hur ljuset
kastade skuggor och reflekterade de tidigare ljus som funnit där.
Trots den förödelse han passerade kände han ingenting för de som låg
där, slaktade av striden som tidigare skövlat många av hans vänner
och fiender. Han hade varit en av de som låg där om inte hans förmåga
att strida varit så fantastisk. Han såg hur omgivningen samstämt hade
rört sig mot förödelsen som nu fanns omkring honom och hur slag hade
utdelats, klingor passerat och kroppar rört sig i takt till stridens
musik. Javisst, det var musik. Han njöt av färden, såg stolt på sina
vänner som han kunde se kämpat tappert. Hans fiender som gett honom
ett värdigt slag.
Hans inre ljus ökade i takt med hans iver att få delta i striden
igen. Han såg nu hur himlen öppnade sig och Arda visade sin härlighet
och han kände värmen sprida sig i kroppen. Det är nu han ska få motta
beviset på sin skicklighet och självsäkra attityd. Det är nu Arda ska
belöna honom med det ljus som han besitter. Andra alver är avundsjuka
på hans förmåga att tro så starkt, att Ardas närvaro alltid är vid
hans sida. Den inre rösten eller visionerna som alltid utspelar sig
så starkt. Hans snabba och oberäkneliga utfall är ju bara en rörelse
eller förlängd känsla av Ardas vilja. Han tjänar ju den ende, ljuset
bakom ljuset. Stjärnan som alltid lyser över hans sinne, gudinnan
själv. Han känner hennes närvaro hela tiden och hör hennes tankar som
klingande sånger.

Han vaknade med ett ryck ur sin dröm. Hans vapenbroder hade lagt en
hand på hans axel.
- Mästare Fëa Quinge, rådet är på väg att samlas.
Han reste sig upp och tog sin båge. Bågen hade hans far gjort åt
honom när han ännu var en lärling till striden, nu var den hans
kännetecken. Många hade sett hur han hade skjutit iväg en salva pilar
mitt under en "fredsförhandling" som de andra kallade det. Träffade
motståndarnas stridsledare och hans närmaste efterträdare som var
förklädd till tjänare. Det gjorde att en hel armé av fiender som ändå
hade tänkt slåss tappade stridslusten och alverna återfick en mycket
viktig artefakt som stulits tidigare. Då var det delade meningar.
Vissa sa att han var okontrollerbar och egensinnig, andra att han är
viljestark, livfull och självmedveten. Han brydde sig inte om vad
andra tyckte, han visste själv att han var mild och lidelsefull inför
livet. Många trodde att han hade en intensiv dödslängtan och vilja
att komma till Arda och då han sprang rakt in i striden borde han han
passerat Arda och vänt ett par gånger. Men vad de inte visste, var
att Stjärngudinnan var vid hans sida hela tiden. Dansade och sjung i
hans sinne.

Han gick med stolta steg fram till rådet som redan var samlat. Vissa
fnös vid hans ankomst och andra nickade medlidande att nu, äntligen,
blir det ordning och reda. Han tog till orda:
- Kära alvfränder, jag ska berätta min sida av historien. Jag
förväntar mig inte att ni kommer att tycka om det ni får höra, och
jag ber heller inte om ursäkt.
Han berättade sakligt och tydligt hur slaget genomfördes. Han lade
även in vissa inlägg här och där om hur de andra hade kämpat, hur de
andra klanerna utförde ”sin” stridsdans. Han hörde buanden och
hotfulla rop, några bifall och euforiska glädjerop emellanåt när han
nämner några klaner som gjort bra ifrån sig.

Han började med Ohtari, klanen som han kom att respektera på
slagfältet, då han visste att de aldrig skulle lägga ner striden utan
att kämpa till sista droppen. Han kunde känna sig säker med dem vid
sin sida. Fast han kunde ju inte låta bli att reta upp dom lite över
hur förutsebara de är med sin ilska. Han älskade att se hur otroligt
upprörda de blir och njuter lite av oordningen på mötet.

Railari är en av de få klaner som kan kontrollera en medlem av
Morinthar. Med sitt ödmjuka sinne och perfektionistiska handlande är
det svårt för en Morinthar att överhuvudtaget ha något att klandra
hos Railari. Han berättade om deras överjordiska förmåga att bara
framträda från ingenstans. De andra alverna lyssnade intensivt på
samma sätt som när någon berättar sagor. Han hörde några av
Railariklanens medlemmar viska om honom under mötet och han både
uppskattade det och föraktade dom för att de gjorde narr av honom. De
brukade säga att han liknade en Björn till sin personlighet. De
flesta av Morinthars klanmedlemmar har en personlighet som är mycket
likt ett djur och deras djuriska sinne är så framträdande att de
ibland kan skrämma de andra klanerna, framför allt i strid och i
konflikter. De blir då vildsinta, explosiva och något oresonliga som
ett djur. De brukar kalla honom för Morco, Morco och så ler de lite.
Fëa Quinges familj brukar också säga att han beter sig lite buffligt
som en björn, när han styr och ställer hemma och även när han lugnt
och kärleksfullt lunkar genom skogen med en söt sak i munnen, och då
och då stannar till och bara andas och beundrar naturen. Idag menade
i alla fall Railaris medlemmar att han skötte sig exemplariskt som en
stridsledare ska. Han kände sig stolt och njöt av sin självsäkerhet.

Han nämner Vaiwa. De som följer sina känslor, är en del av naturen
och låter sig vaggas fram av sitt lidelsefulla hjärta. Han imponeras
av hur de kan andas i takt till naturen, han beundrar och värnar om
dem. Även till Vaiwa slänger han iväg en salva av kommentarer fast om
känslor, men med glimten i ögat. Han gör det för att han älskar dem
och ser dem mer som ett småsyskon. Han lägger också fram lite beröm
för att höja dem inför rådet. Ett stark bifall från Vaiwa hörs, i en
enda kör.

Maranwë är de som Morinthar är sprungen ur och är lite av en
storebror, något Maranwë gärna vill ge uttryck för. Den klanen är en
av de som Morinthar känner mest frustration inför, de vill gärna mäta
sig med Maranwë och sätta sig på tvären i alla möjliga sammanhang.
Fëa Quinge skickade iväg en salva av spydigheter, men fick snabbt
tillbaka en lika vass kommentar. Han insåg att han inget vinner på
att munhuggas med klanens stridsledare utan gick vidare i sin
förklaring kring händelsen. Särskilt när han ser en av Maranwës
klanmedlemmar gäspa lite och titta något uttröttat på honom.

Blotta tanken av Calina fick honom att fnysa. Deras intensiva vilja
att följa regler och lagar var skrattretande. Han brukade fråga sig
om de kom ihåg alla oskrivna lagar Calina själv dikterade fram. Men
visst fanns det något som lockade hans sinne kring Calina. De hade
något alldeles särskilt, ett ljus som överensstämde med hans egna
tro, givetvis inte lika starkt och kraftfullt. Han sade ofta -vad
brukar finnas bakom ljuset? Jo mer ljus och där bor vår gudinna,
stjärngudinnan. Det är hon som guidar oss. Men varför håna Calina när
de är på rätt väg, det är ju ett tappert försök att finna ljuset.
Däremot kan han ju inte motstå att påpeka alla fel Calina gjort under
striden, eftersom de själva gärna vill påpeka alla andras brister.

Han tänkte inte ens nämna Lairë på mötet, bara låta det passera. Han
vet att Lairë inte har något intresse av att försvara sig, än mindre
strida, så självklart var de inte med i slaget. Alla visste hur
Morinthar känner för Lairëklanen. Hur ögonen kan svartna på en
Morinthar när namnet Lairë kommer upp i diskussion. Men de tar alla
fel när man talar om enbart förakt för dessa som idkar fred före allt
annat, för Morinthar har en tyst beundran för Lairë. Lairë strålar av
kärlek, och liknar något av Morinthars Stjärngudinna i sina drömmar.
Fëa Quinge mindes hur han förälskade sig i en av Lairëklanens
medlemmar när hon dansade i en skogsdunge med solens strålar silades
ner över hennes gyllene hår. Hur hon en gång passerat honom när han
mediterat i skogen, och han kände hennes doft som förgyllde hela hans
sinne. När han öppnade ögonen stod hon där och tittade djupt in i
hans ögon. Men en krigare som han får ju inte ge sken av att vekna så
han harklade sig lite och försökte göra någon annan syssla så han
slapp tänka på henne.

Apairë finns det inte mycket att säga om, för de finns där vid
Morinthars sida, troget som alltid. Men med den historia Apairë har
med Lindelëa och Nyéri så kan det kännas något tragiskt. Det är ju
förståeligt när man tänker på det svek som Apairë blivit utsatta för.
Fëa Quinge vet att Apairë alltid skulle hjälpa honom, om han bara han
bad om det. Men med deras attityd krävs det så mycket. De kan bli så
konstiga ibland när de strider och Apairë antar en så kylig hållning
och en sådan avsaknad av empati för motståndaren att det inte blir
någon ädel strid längre. Man kan inte känna sig lika nöjd efter en
strid när de är med. Så nu svarade han som han brukade, något kort
samtidigt som han vaktade sin tunga noga för att inte säga något han
får ångra senare. De är ju så ettrigt långsinta av sig.

Samma är det med Nyéri, fast det är ju så få som man möter på nu för
tiden. De är en sorgsen skara som Morinthar värnar starkt om, och
brukar försvara dem när det händer nått. Nu var det ingen som vad med
i denna striden från Nyéri.

De förtjusande Lindelëa är så vackra och sköna att man undrar om de
verkligen ska vara med och strida, för deras utstrålning är
bländande. Stundtals kunde man ju tycka att de bara är i vägen,
särskilt när de får sina nycker och vänder tvärt i striden. Men
moralen höjdes ju verkligen när de dök upp innan striden med sin
vackra sång. Segerdansen efteråt var imponerande då det tycktes inte
finnas något synbart tecken på att de nyss hade stridit. Och Fëa
Quinge kunde se under striden hur Lindelëa dansade fram över slaget.
Imponerande och förtjusande.

Och så till sist Istima. De sparade han till sist då han visste hur
utgången med diskussioner om Istima skull bli. Han behövde inte ens
nämna dem, för de protesterade högljutt redan när de insåg att de
skulle få sig en skopa. Åjo, det var ju Istima som hade försatt
skogsalverna i knipa denna gång genom att de ville idka handel med
den nya grannen. Men Morinthar hade protesterat högljutt tidigare på
ett rådsmöte, de hade talat om hur fel mötet med dessa nya grannar
var. Hur svarta deras själar var och att mötet bara kunde sluta på
ett sätt. De hade förklarat att Istima bara var kunskapstörstiga och
lade krokben på sig själva denna gång. De var blinda för de nya
grannarnas verkliga natur, hur de hade bländat Istimas fåfänga. De
blev nedröstade på ett tidigare råd då Istima sa att de nyanlända
hade värdefull kunskap som vi bara måste ha. Inte långt därefter kom
nödrop från Istima när de insåg att förhandlingarna vek av mot något
otänkbart scenario. Då var ju givetvis Morinthar där för att hjälpa
sina bröder. Inte för att få ett tillfälle att slåss utan för att de
såg faran med dessa grannars nyfikenhet och brist på respekt. Med
andra ord hade grannarnas svarta natur med tiden fått dem att vilja
nosa på skogsalvernas gränser. Han ville inte munhuggas denna gång.
För det var onödigt då Istima redan hade fått sig en läxa, genom att
hela rådet var eniga om att de var Istimas agerande som hade fått oss
att behöva göra denna tydliga markering för våra grannar.

Tyar hade inte bestämt sig för om det var bra eller dåligt att möta
dessa nya grannar och hade bett att få återkomma med ett senare svar.
Något skrattretande var att det att de hade kommit fram till samma
slutsats som Morinthar vid ett tidigare rådsmöte, fast en aning för
sent. Alla Morinthars klanmedlemmar hade blängde ilsket under hela
tiden på Tyar under mötet. När Tyar tog till orda och moralpredikare
för Istima, svallade känslorna för intensivt för en del medlemmar av
Morinthars klan.

Han reste sig från rådets cirkel med en explosiv rörelse, viftade
undan manteln och gick bort mot en stig som ledde in mot skogens
kärna. Han var nöjd och ansåg att mötet var avslutat för hans del.
Det hade tagit alltför mycket av hans energi redan.


(Historia)
Han hann inte vandra långt innan han fick följe av en yngre medlem
från hans klan, han brukar följa efter Fëa Quinge. Han vill lära sig
så mycket det går om strid och brukar ställa många frågor. Idag var
Oio Aura extra lycklig för idag fick han tjuvlyssna på mötet och höra
om slaget.
Oio Aura frågade Fëa Quinge hur han visste om de nya grannarnas mörka
inre. Han svarade:
- Det är något alla i Morinthars klan är födda med, en gåva. Det
ljuset växer sig starkare under livet och formar oss näst intill en
besatthet för att tjäna gudinnan. Hon blir så verklig att man nästan
kan ta på henne i drömmarna. Man följer de impulser som man får från
gudinnan och omsätter den i rörelse. Att låta hennes ljus flöda ut
från våra kroppar, likt Vaiwas personlighet till skogen. Andra kan
uppleva en Morinthar som oberäknelig och impulsiv, men det är vi
inte, anser jag. För i våra sinnen är alla våra handlingar gudinnans
röst. Alla våra handlingar är förutbestämda av henne. Allt vi gör,
gör vi för att det tjänar gudinnans syfte och önskningar. Vi svarar
endast till hennes makt. Om våra kläder och våra ord kan vara svarta
eller mörka som sot är det bara för att det är ett eko på vår
omgivning. Svarta som natthimlen, men vi är ljusa som stjärnorna
inombords. Jag kände deras verkliga natur när jag följde med Istima
på vandring den dagen. Jag försökte resonera med dem, men det var
lönlöst. Det dröp av tjära från deras sinnen.
- Fëa Quinge ville du inte förändra deras sinne? frågade Oio Aura.
- Nej, det är meningslöst. Det är det som Calina och Högalverna gör,
men se de kommer ingen vart. Istima försöker balansera på mitten, men
de tar alla fel. Det finns ingen vågskål och inte ”utan ont finns det
inget gott”, det är bara tomt prat för att slippa se och inse att
också de själva har mörka fläckar inom sig. Att låta andra tro att de
är rena.

(Kända personer)
- Kan du berätta om våran väktare Irimë?
- Ja, Irimë är Morinthars väktare som alla talar om. En dag för
mycket länge sedan så hade vi alver en ceremoni i skogen, även
Högalverna närvarade den dagen. En av de högalver som deltog var en
underbart vacker högalv. Hans namn var Alca som betyder ljusstråle,
han var en ljusmagiker och lyste av ljus så att omgivningen bländades
av hans skönhet. När han kom in i skogen kunde man se hur löven vände
sig efter honom och hur allt blev så kristallklart och varmt. Vår
väktare Irimë steg då fram och sa att även ni min mästare är
befläckad av mörkret, hon viskade i hans öra vad hon såg för något.
Ljuset runt honom flammade till, omgivningen fick som ett slag av
kall vind i ansiktet och det svartnade runt alla för ett ögonblick.
Alla högalver och vissa skogsalver blev så rädda av vad som hände att
de flydde ut ur skogen. Deras ögon var fyllda med skräck, som om vår
väktare vore ett vildsint rovdjur som högg efter dem med käftarna.
Man kunde se smycken och tygbitar från de flyende alvernas kläder på
grenar och längs stigen ut ur skogen. De som var kvar mötes av en
oförglömlig syn då man såg Alca sittandes med tårar rinnande nedför
kinderna. Han svarade att han kämpat hela sitt liv åt att fånga det
fullkomliga ljuset. Hur han sökt och kommit till slutet på vägen då
alla skrymslen var täckta av ljus i hans själ. Han förklarade att
hans strävan efter att bli fullkomlig gjorde honom sårbar. Man kunde
se hur tårarna blev till bländade kristaller som skimrade klart. Han
viskade några hemligheter i hennes öra och sedan blev Alcas kropp
allt mer genomskinlig tills hans kropp slutligen försvann, i ett enda
bländverk. Det var bland annat då Maranwë började kalla Morinthar för
den svarta stjärnan. Hur kunde Morinthar se de svarta fläckar som var
omöjliga för alla andra alver att se. Att de kunde peka ut ”en”
stjärna som inte lyste på en svart natthimmel. Andra alver såg inte
händelsen enbart som något vackert, de kunde känna en misstro mot
Morinthar. De var ständigt uppmärksamma på en Morinthar i närheten,
för hur kunde de känna sig lugna när Morinthar kunde upptäcka och
göra andra uppmärksamma på det mörka som rymdes i deras inre? Irimë
tog på sig uppdraget att utrota mörkret, även om det kom inifrån. Hon
fick många som följde i hennes spår och tillsammans lovade de att
till vilket pris som helst stoppa mörkret. Även om det skulle bli
obekvämt för andra vänner.
- Varför skulle det bli obekvämt för dem då?
- Jo även de ljusaste varelser har en kärna av mörker. Som
tillexempel avundsjuka, habegär, maktlystnad och kunskapstörst. Det
finns en hel uppsjö av sidor många vill dölja med sitt ljus. Det är
lättare att förklara varför man ska bekämpa de som söker en mer
destruktiv natur, de skulle bara förgifta omgivningarna med sitt hat.
Likt något skämt som ligger i ett vattendrag och hela skogen blir
sjuk av vattnet. Det går då inte längre att dricka och då ska man ta
bort det som förgiftar vattnet. Eller i en full fruktkorg med en
frukt som är skadad och ruttnar bort. Då smittar det av sig till alla
andra frukterna i korgen. Då kan man inte sjunga lite och dansa och
hoppas på att den sjuka frukten låter bli att bli rutten. Som
högalverna gör med sitt diplomatiska synsätt. Dra ditt svärd och skär
det i bitar. Vi söker inte att få slåss. Bara skona plågan av ett
sjukt djur. Och avliva det.

(Personlighet)
- Vad viskade högalven i hennes öra då?
- Det får du reda på när du vigs in i Morinthars tro under
utbildningen. Men du kan börja med att meditera över det hela. För du
ska ju snart välja livsinriktning. Ja, det är snart dags för dig nu.
När man kommer upp i en viss ålder och när man blir så nyfiken som du
är nu, så avgörs det hur du ska viga livet åt Stjärngudinnans vilja.
När du sover vad drömmer du då?
- Jag drömmer att jag är en ekorre som hoppar från gren till gren.
Känner mig lycklig och sorglös. Känner en explosion inombords att jag
vill kasta mig fram och tillbaka mellan träden, dra ut armarna och
flyga fram. Jag är så snabb att kroppen vet redan hur den ska ta
nästa steg. Jag har planerat in hur den ska röra sig utan att jag
behöver tänka. Jag vill stå längst fram på ett slagfält och bara
kasta mig långt in i motståndarnas famn. Komma ut på baksidan och se
deras rörelser som virvlar i vatten.
- Så bra, du har kommit längre än jag trott. Nästa gång du ska
meditera, så föreställ dig att du är denna ekorre. Se även hur varm
och kärleksfull den är och hur noggrann den är med allt den gör. Lär
känna ekorrarnas stridsvilja, och se att de inte alltid vill slåss.
Det är därför vi efterliknar Vaiwa när de följer skogens rytm. Vi
följer rösten av djurets vilja, vi är inte djuret. Det är i rösten av
djuret stjärngudinnan tar sin form i vårt sinne. Kanske nu du förstår
varför vi imponeras av Railari.
Till överst på sidan Gå ner
Användarens profil
 
Klanhistoria: Morinthar
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Elerias Skogsalver :: I Eldalië :: Alvinformation :: Klanerna-
Hoppa till: