HemPortalKalenderVanliga frågorSökMedlemslistaAnvändargrupperBli medlemLogga in

Dela | 
 

 Klanhistoria: Vaiwa

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Tintanië
Admin
avatar

Antal inlägg : 92
Join date : 09-01-20
Age : 25
Ort : Stockholm

InläggRubrik: Klanhistoria: Vaiwa   ons jul 15, 2009 10:14 pm

När väktarna kom till världen var det ingen av dem som kom att vara så nära naturens skapelse som Arlani. Hon var fri som vinden, snabb som örnen, och lika nyckfull som ett rovdjur; i ena stunden låg hon och slumrade fridfullt under en ek, i den andra sprang hon i glädjerus med hjortarna, och i den tredje slogs hon ursinnigt med någon varelse som förnärmat henne.

Till skillnad från de andra väktarna använde hon sig sällan av sina magiska krafter efter framsjungandet av världen – Åtminstone inte medvetet. Överallt där hon gick tycktes skogen själv försöka röra vid henne, samtidigt som den gjorde allt för att påskynda hennes färd, och lugna henne i hennes sömn. Den tycktes också bli vred när hon blev det. Till en början yttrade sig denna vrede med piskande grenar och löv, trotts att vinden var helt stilla. Men senare började träden vakna till liv och rasa med henne; det sägs att det var så trämännen och dryaderna skapades. Hon talade lika obehindrat med djuren som med alverna och sina syskon, och de likt skogen sökte sig till hennes närvaro.

Men efter många årtusenden slutade hennes sinne att enbart påverka naturen – Naturen påverkade även hennes sinne. Hon var lika nyckfull som tidigare – Men nu upplevde hon inte alls sina känslor lika intensivt som tidigare. Likt en skogsvind vände sig hennes humör tvärt, men hon hade långt till storm! Hon föredrog att slumra under vintrarna, och levde livligt och till fullo på somrarna. Under våren var hon fylld av glädje över världens återuppvaknande, medan hon på hösten var dyster och hade nära till vreden, likt en mörk, kall höststorm.

Även hennes utseende tycktes förändras. Hennes en gång blonda hår hade blivit brunare, och fått en färg som låg mer nära trädens stammar. Lika så hennes ögon. Hennes en gång alabastervita hud hade fått en svag, grön ton. Hon var lika vacker som alltid, om inte vackrare. Men nu såg hon vildare ut, mer som en spegel av naturens sanna väsen, än en av väktarna som hade stått som modeller för alverna.

Med tiden kom skogsalver till henne, för att ta del av hennes visdom och närhet till Arda. De kom i grupper, par och enskilda, de sökte sig till henne, och skogen visade dem vägen. De levde tillsammans länge, och de tog del av hennes syn på tillvaron; och blev själva nästan ett med naturen. Fler och fler sökte sig till henne, och när de stora krigen kom sökte sig dit av om inte andra skäl, så för att finna lugn och harmoni. Skogen skyddade dem från omvärlden, och ingenting besvärade dem egentligen. Så småningom lärde sig även de att tala med skog och djur – Denna egenskap hade alla alver, men de hade nu utvecklat sin förmåga så långt att de direkt kunde kommunicera med djur och träd, och inte bara förmedla och känna av tankar och känslor.

Tids nog stördes dock deras fridfulla tillvaro i de djupa, lummiga skogarna. Världen hade börjat bli mer kaotisk – De Mörka Väktarna hade samlat sina undersåtar, och började föra krig mot varandra, och mot Arlanis syskon. Striden hade ännu inte spridit sig till De Djupa Skogarna, men kaoset spred sig som ett gift genom skogarnas hoplänkade nätverk, och snart påverkade kaoset även Arlanis alver. När de nåddes av den förgiftade känslan av kaos var naturen redan kokande av vrede – Och då de stod i direkt band med den, blev även det deras reaktion, lika så Arlanis. Hon sjöng ur träden och jorden fram klingor till dem, av ebenholts och stål, som sedan giftiga växter och djur gjorde än mer dödliga. Hennes alver begav sig sedan av mot det krigshärjade området, och deras framfart var som nordanvindens; oberörd av terräng och hinder, och snabbare än någon annan levande varelse. Och snart var de inte ensamma. Träden hade redan innan de påbörjat sin färd börjat lossa sina rötter, och snart vandrade de tillsammans med alverna mot striden.

Striden hade gått snabbt. När Arlanis alver satt sig i rörelse hade redan de flesta alvklanerna anslutit sig i striden, som nu var mot drower, och de hade övertaget. När De Djupa Skogarnas klan anslöt sig till striderna blev drowernas styrkor totalt överväldigade. Trädmännen, tiotal meter höga, slungade dussintals motståndare från slagfältet med varje slag, och trampade ner ytterligare några för varje kliv. Dryaderna, som var betydligt mindre än trädmännen, men ändå flera meter långa, sprang smidigt igenom leden av drower, och spred förödelse, samtidigt som deras klingor fastnade i deras barkklädda hud, och pilarna inte gjorde mer skada än hackspettarnas pickande. Slutligen kom även alverna. De kom springande ut ur skogarna, och på bara några ögonblick hade de svävat igenom drowernas sköldmur. Striden hade fått ett abrupt slut, och det var från denna sammandrabbning, när Arlanis alver nästan kom flygande ut ur skogen, som de fått fått namnet Vaiwa – som betydde vind.
Till överst på sidan Gå ner
Användarens profil http://eleriasskogsalver.forumotion.net
 
Klanhistoria: Vaiwa
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Elerias Skogsalver :: I Eldalië :: Alvinformation :: Klanerna-
Hoppa till: